London dag 2.

Jag vaknar sex timmar senare och undrar varför jag kan se bra. Javisst, linserna sitter i och ansiktet känns klabbigt av sminket jag inte tvättat av mig. Köket visar spår från gårdagen också och jag undrar om hela resan ska bestå av sömnbrist.
Det blir soligt den här dagen med och efter ett par glas vatten och glasögon en stund vaknar jag till liv.
Det är söndag = Brick Lane.
But first, coffee. På Shoreditch Grind dessutom, det ligger precis på hörnet vid Wes lägenhet så han är stammis. Inte konstigt heller med tanke på hur god deras latte är.
Inredningen är fräsch och deras stolar har till och med namnet utstansat i metallen. 
Vi väntar och jag tar ett steg tillbaka och föreställer mig ett liv där jag bor i en storstad, ser fram emot att gå till jobbet och går förbi mitt favoritcafé och köper mig en takeaway-latte. 
Vi tar bussen bortåt Brick Lane-hållet, köper oss varsin breakfastbun som vi äter, sittandes mot en husvägg med denna coola grupp spelandes i bakgrunden. Wes måste gå till jobbet och jag har hela dagen framför mig. 
Först: Columbia Road flower market. Precis lika galet som jag kommer ihåg det. Denna gång hade jag som mission att köpa ett par buketter till Wes och Joels lägenhet.
Jag valde snabbt innan jag tog mig ut. Hittade sedan två fantastiska koppar på Nôm och ett par skor hos ett par som stod och sålde sina kläder vid Brick Lane. Ville mest bli kompis med dem för de var så himla sköna? Gillar så mycket att prata med människor så, en får en snabb inblick i någons person och sedan är de gone forever.
Jag tröttnade på att bära runt på alla mina inköp så jag gick hemåt. Fixade i ordning de vackra rosavita blommorna jag alltid glömmer av namnet på och ställde in de vita tulpanerna i vardagsrummet. Efter en sväng uppe på Primark och inne på Co-op kollapsade jag hos Wes i en timme innan ett fint återförenande.
Nämligen med Malin! Hennes vän Paulina var också med och vi gick alla tre till Hoxton Grill för att äta.
Det var överskattad mat men vinet och sällskapet gjorde allt. De hade varit och sett The Lion King som musikal och vi snackade ikapp om jobb och sommarplaner.
Efter någon timme gick vi vidare i den kyliga kvällsluften.
Till the Nightjar som är ett sådant jäkla guldställe med live pianomusik och grymma drinkar. Paulina gick vidare och vi två stannade kvar och avnjöt varsin Glee Cup och garvade åt gamla minnen. En perfekt söndag kan jag säga!
 

Ingenting kommer lösa sig och ingen kan rädda mig.

obs trigger warning: ångest, depression

"Jag är där igen. På botten med blodsprängda ögon och uppsvullna tårkanaler som nästan lyser genom huden. En liten handduk är helt blöt från tårarna jag nästan försökte trycka tillbaka innanför ögonlocken igen. Så jävla svag.
 
Det är jobbigt att konstant läsa om andras problem, det tycker jag också. För det drar ner en om en inte är på plus redan. Därför är det jobbigt att outa mig om de här stunderna när hela jag består av ångest. För vem orkar egentligen bry sig om de här orden? Skammen över att inte orka "rycka upp mig" eller göra något åt min situation som känns så hopplös håller fast mig i ett slags järngrepp. Det känns genant att ligga på sängen med den där handuken mot ögonen samtidigt som mamma försöker trösta. 23 år gammal och vill veta vad livet går ut på.
 
Jag försökte skriva ner allt i min dagbok innan och men fick bara ner orden att ingenting kommer lösa sig och ingen kan rädda mig. Så känns det. Som att det aldrig någonsin kommer ljusna.
 
Mitt andra jag, min starka version av mig försöker flika in att det visst kommer blir bra men hopplösheten drar för den svarta gardinen så att det positiva ljuset inte kan tränga sig igenom. Så jag tillåter mig att känna mig som jag gör för att min kurator sagt en gång att de här hemska ångestkänslorna har en början, en topp och ett slut. Så jag inväntar bara slutet av paniken och så att jag kan börja andas igen.
 
Jag vet ju vad det är som triggar det här:
Min jobbsituation. Ouppskattande och energikrävande.
Stressen över att andra vet vad de vill göra i sitt liv och bara rusar framåt medan jag trampar vatten.
Skammen jag känner när jag blir avundsjuk på andras fördelaktiga liv med kontakter och pengar.
Känslan att jag aldrig kommer komma på vad jag vill göra och att jag faktiskt inte känner mig bra på någonting (i min svarta nedåtgående spiral).
Stressen i att jag vet att jag är en person som orkar så mycket de flesta dagarna, där jag ser allt ur ett bra ljus och inte alls hatear på mig själv så mycket. Önskan att jag bara kunde vara sådan jämt.
 
-
 
Rant over."
 
Såhär skrev jag när min ångest var som värst och jag började gå till min kurator igen efter en sommar av världelösa känslor. Ibland dippar jag ner i det här och blir livrädd för jag undrar om jag kommer tappa kontrollen helt och känna mig bortom räddning. Just nu ligger jag och pendlar mellan plus och minus; minus innebär störtgråt i duschen och plus är när jag känner mig lätt i kropp och själ.

Secondhandtips #1: kashmir

Ett av mina bästa tips när det gäller secondhandshopping är just kashmir. Det är supermjukt och håller värmen otroligt bra, troligtvis för att det är underullsfibrer från tamgetter som lever i mycket kallt klimat. Så för att bespara getterna att vi utnyttjar dem för att göra kläder så säger jag - köp secondhand! Det är dessutom billigare (jämfört med exempelvis dessa priser) och du kommer att hitta färger och modeller som inte alla andra har eller precis det som är trendigt just nu som säljs slut snabbt i vanliga butiker. Denna hittade jag på Rokit på Brick Lane för £30 (ca 389kr i dagens växelkurs).
Visa fler inlägg