På tur på landsbygden, sorghantering, nya personer och hemma hos mamma

I lördags åkte jag med mamma, moster och vår kompis Eugenia till Kinna, Skene och Fritsla för lite olike bestyr. Jag var klädd i mina pinterestigaste färger och premiärade mina brillor. Efter en heldag ute bland folk landade jag och mamma hemma. Vi fick chans att prata lite om allt galet och sorgligt som hänt det senaste. Utan att gå in på detaljer så bor personerna i vår familj som fått jobbiga sjukdomsbesked, i England = avståndet ökar hjälplösheten till tusen.
Men att umgås kan ibland vara bra mitt i sorg så mamma bjöd upp några vänner. Det finns ett helt gäng internationella människor i lilla Ulricehamn och de har det senaste året börjat finna varandra. Här är Georgette, en fantastiskt rolig amerikanska som bara bubblar över med energi.
Och Iain! Han och hans pojkvän är australiensare och håller på att öppna upp gymkedjan Anytime Fitness runt om i Sverige (obs ej spons här heller). Så jäkla snäll person. Tycker alltid att det blir hemtrevligt att umgås med andra engelsktalande personer.
Nästa morgon vaknade jag och utsikten från mitt sovrumsfönster gjorde att jag insåg hur många hemkänslor jag har för denna plats.
Det åts frukost. Det finns alltid rökt lax, ägg och avocado hos mamma. Sån himla lyx!
Se, bästa personen som sällskap dessutom.
När mamma sen åkte iväg och tränade spenderade jag tid vid pianot med en kopp te. Det håller fortfarande på att stämmas, därav den öppna varianten av instrumentet. Rotade fram alla skolavslutningslåtar och påmindes av nystrukna kläder, blommande syrénträd och en lång väntande ledighet. 
Mamma kom hem helt uppstissad av träningen och gjorde sig i ordning för att skjutsa hem mig till Borås. Hejdå från mini-me i blont hår och typisk barnfotograferingsskrud. 
 
Translation to English 
 
Last Saturday I spent the day with mum, my aunt and our friend Eugenia. We went to places like Kinna, Skene and Fritsla to do bits and bobs. I was wearing my most pinteresty choice of colours and premiered my glasses. After a whole day with people mum and I landed a little at home, talking about the shit stuff that's been going on. Not going in to details, the two people in our family who have recieved difficult illness reports, live in England = distance making helplessness a thousand times worse. 
 
But hanging out with people can be good too so mum invited a few friends round. There are many international people in little Ulricehamn and they seemed to have started finding each other the past year. Georgette is American and has the most bubbly personality. Iain is Australian and just so kind. He and his boyfriend are starting up Anytime Fitness gyms around Sweden! The next day started off with a familiar view from my old bedroom window and a luxurious breakfast. When mum headed out to train I played the most nostalgic end-of-a-school-year songs on the piano and drank tea. When mum came back she kindly drove me home to Borås - bye from mini-me in blonde hair and typical child photo dress in the nineties.

A new pair of four-eyes

Har ett bra tag känt att mina glasögon inte riktigt levererar den styrka jag behöver och att modellen inte riktigt känns som jag längre. Ibland, men oftast inte. Så fick jag tips från några klasskompisar om märket Nividas (obs ej spons) som har butik i bland annat Göteborg. De har ett mindre sortiment än andra glasögonbutiker men erbjuder bågar och glas med styrka för 1500kr ( det tillkommer undersökningsavgift hos en optiker om en inte redan har ett uppdaterat recept att beställa med). De har solglasögon också!
 
Hur som helst, mina nya fina brillor är i modellen Paris i helsvart. Lite rundare än mina gamla och känns både lättare och mer som mig. Ni får se dem på en dag när jag inte känner mig överkörd av ett pollentåg. Puss till mamma för min fina tjugofemårspresent!
 
Translation to English 
 
Lately, or for quite a long while, I've felt that my glasses aren't strong enough and the model isn't really me anymore. Sometimes, but mostly not. Then I got tipped off about a brand called Nividas (no sponsoring here) by my classmates; the brand has a shop in Gothenburg. They've got a smaller assortment of models but offer frames and glass with strength for around £150 (+ the examination fee at the opticians if you don't already have a recipe to use). They've got sunglasses too!
 
Anyway, my new pretty glasses are of the model Paris in black. A little rounder than my old ones and feel both light and more like me. You'll get to see them on one day when I don't feel like I've been run over by the pollen train. A kiss to mum for my lovely birthday gift!

En lugn morgonpromenad, frukost och glada rop från en främling

Klockan ringer vid halv sju men jag stänger av för att jag vet att Daniel snoozat i tio minuter. Så det gör jag med. När han väl stiger upp scrollar jag genom telefonen och känner att jag sovit så dåligt. Kaffe, det kanske råder bot på tröttheten. Brygger en kopp, pussar honom hejdå och läser alla tidigt publicerade blogginlägg. Tänker att det är ju varmt ute så en promenad med en podd kanske är fint. Även om det är så olikt vem jag varit fram tills ett par veckor sedan. I spåret runt Kypesjön springer tjej med ett starka steg som ler stort alla tre gångerna jag möter henne under mitt promenadvarv. Jag ler tillbaka, det är ju trevligt ändå. När jag nästan är hemma springer hon förbi mig, drar av sig hörlurarna och ropar "Tack för energin du gav mig där uppe. Du är UNDERBAR!". Kvar står jag och blir helt pirrig av att en så enkel grej gjort någon glad.
 
Translation to English 
 
My alarm goes off at six thirty but I turn it off. I know Daniel has snoozed for ten minutes so I do too. When he finally gets up, I scroll through my phone and feel how badly Iäve slept. Coffee, maybe that'll help against my tiredness. I brew a cup, kiss him goodbye and read all of the early blog posts. I know it's warm outside so maybe a walk listening to a podcast would be nice. It's so unlike who I was until about two weeks ago. In the track around the Kype lake a girl with a fast tempo runs and smiles widely all three times I meet her during my walk lap. I smile back, it's nice, you know. When I'm almost home she runs past me, pulls off her headphone and shouts "Thanks for the energy you gave me up there. You're AMAZING!". There's me just left standing, all tingly about making someone happy by just a simple thing like that.