Omställningen från backpacker till hemmamänniska
Jag kan säga att jag inte är riktigt med än. När jag stämplade ut för sista gången på väldigt länge i september förra året kände jag... kaos i huvudet. Jag var för uppe i varv för att ens känna av att jag inte jobbade. Och det där släppte inte sen på ett tag, för vi hade fullt upp de två första månaderna i Australien med. Vi var på tourer, gick omkring på stan, gick upp senast åtta varje morgon och lagade mat precis som om vi vore hemma. Det var såklart en helt annan grej för det mesta var ett äventyr och de olika erfarenheterna gjorde att vi bara körde på.
När vi åkte till Melbourne och bodde vår tredje månad kunde vi chilla på riktigt när vi insåg att vi inte skulle få jobb. Då njöt vi. Åt långa frukostar. Utforskade hela stan och alla dess områden. Spenderade vissa dagar med att bara äta, sitta på biblioteket och träna litegranna. Så himla skönt. På Bali var det lite mer håll-i-gång och i Thailand avslutade vi med att gå ner i varv totalt.
Att komma hem har varit superroligt. Det har främst inneburit att träffa människor jag saknat så himla mycket. Men det börjar lägga sig nu. Jag har börjat jobba igen vilket är bra för mig som behöver ha något att göra på dagarna för att inte bli bananas. Men det blir samtidigt otroligt mycket på en gång. Semester som ska planeras, hjälpa till att planera syrrans bal och student, påsk, midsommar, söka högskola innan sista ansökningsdatumet, packa inför Skottland och ställa om dygnet på en gång.
Just nu vill jag bara se det efterlängtade Game of Thrones-avsnittet som kommer ut ikväll, sova någon timme till och få dessa nattpass överstökade.
Tack och hej!