Nastasja Thor

Cheyenne, jag saknar att ha dig nära.

Du är klok, galen, pratar fort och utbrister alltid "Oftaaaaaa?" när du blir förvånad. Du är framåt, stark, sprallig och lillgammal. Du är vacker, modig och tänker inte alltid efter innan du gör saker, men det är ju det som gör dig extra bäst. Du är fantastisk på att sjunga och jag står i köket och lipar när jag hör hur du och din röst utvecklats på folkis. Du spelar instrument som ett proffs, bakar kladdkaka som ingen annan jag känner och jag älskar dig för att dina näsborrar vibrerar när du asgarvar.

Du gör mig så glad när... jämt. Du ger komplimanger på ett så genuint, starkt och ärligt sätt att du ofta gör mig mållös. Du finns där för andra jämt och även om tomma juicepaket i kylen kan göra mig galen, så är det okej för du har ofta bråttom för att gå långa promenader med en vän som behöver dig.

Jag saknar att citera varenda replik i Harry Potter-filmerna med dig, att spela scenerna om och om igen på DVD:n (som nu är sönder) och låtsas vara Ron mitt i matkonversationer. Jag saknar att dra fram alla våra kläder, prova allt, posera med ihopskrynklade ansikten i fula mössor vi av någon okänd anledning äger och sjunga högt till Håkan Hellström. Jag saknar att dansa som Hugh Grant i Love Actually, som proffsen i Riverdance-filmerna vi nötat sönder på vår VHS och vår egna fuldans. Jag saknar att laga mat till dig när du är precis lika omöjlig som jag är när du har lågt blodsocker, och skratta åt vårt humör efteråt.

Jag är så överlycklig att du har hittat rätt på folkis, att du vågade, att du fortsätter våga och utmanar dig själv. Jag vill sakna dig när du är nere i Skåne och jag vill vara den stoltaste systern i hela universum varenda gång du sjunger solo (och överhuvudtaget sjunger framför någon alls). Och så kommer jag längta lite (asmycket) tills du kommer hem så att vi kan hänga igen. Nästa vecka kommer jag klappa hårdare och högre än alla andra när du gör det du gör bäst på scenen.

Jag älskar dig och jag saknar att ha dig nära.