När valet inte gick som vi ville.
Jennifer och Lovisa har skrivit så bra om sina tankar om igår och framtiden vi står inför. Jag försöker mig på samma sak.
Från mina anteckningar på telefonen i morse innan jobbet:
Trots min känsla av total hopplöshet och den besvikelse jag känner över de 13% av Sveriges befolkning som röstade på SD vägrar jag tro att det bara är renrasiga rasister som röstar på dem. Jag försvarar dem inte men tror starkt på att det handlar om att upplysa om vad partiet står för under den, i deras ögon, guldiga ytan av bra lösningar. Att omfamna deras väljare i en enda stor kunskapsfamn och försöka få dem att förstå vad detta innebär. Jag tror att om vi andra bara tar avstånd och kastar skit kommer de hålla ihop som en hotad grupp.
Det handlar numera av ett brett spektrum människor som röstar på detta parti och jag undrar vad det är som driver dem. Jag är så jäkla arg och rädd inombords men om jag får chansen vill jag bara tala de här personerna till rätta utan att kasta stolar och skrika.
Och såklart är jag totalt jäkla nerkörd i marken av att F! inte kom in i riksdagen. Så som jag och så många med mig hoppats. Men försöker tänka att det tar tid, precis som Gudrun Schyman sa under sitt tal på valvakan. Att hon och andra har kämpat i tio år och mer för detta. Fyra år till och vi är framme. Och nu har de partistöd med vilket jag tror kommer hjälpa, större informationsspridning och dödande av myter och skitsnack.
♀♥