Progress.
Tänk att det kan bli bättre. Att livet kan gå från att jag springer genom mammas ytterdörr till sängen och panikgråtskriker att inget kommer någonsin bli bra, det kommer aldrig lösa sig till att jag inte ens har panik över att jag är arbetslös. Från att varje dag ha ett rusande hjärta, en svag kropp där min ben inte orkar bära mig och jag helst ligger i fosterställning till att gå upp på morgonen och andas mig genom saker. Visst är jobbiga stunder jobbiga, men på ett mer rimligt sätt. Jag hatade att läsa om andras peppiga dagar och att det bara är att "ta tag i saker", för så var det inte alls. Men till er som kämpar vill jag skicka lite styrka, för jag lovar att allt kan bli bättre. Använd verktyg som terapeuter, kuratorer och psykologer för att hjälpa er själva framåt <3
<3