En Jenka i Borås.
Det var torsdag eftermiddag och Daniel hämtade mig och Jennifer från tågstationen. Vi var alla hungriga och jäkligt sugna på något enkelt och gott. Det innebar charkisar och ost! Det var så himla fint att äntligen få presentera två av mina bästa personer för varandra och ha det så himla trevligt.
När vi ätit färdigt och druckit kaffe för att piggna till, promenerade vi till stan för att möta upp min lillasyster! Det var torsdagskväll (Borås Stad arrangerar grejer och en artist spelar på kvällen på torget) och smockfullt med folk för att se Linda Pira. Cheyenne var så himla stissig och hade otroligt många ord att få ur sig, speciellt om hennes kommande Englands-tripp.
Hennes kompis Cassandra var med också!
Och Jenka! Eller mnja, Jennifer kallar jag ju henne mest.
Efter kanske tio minuter hade de bråttom bort så hejdåkramar gavs ut och vi tog ett varv runt centrum. Sist Jennifer var här var det bombhot mot rådhuset så allt var avstängt!
Fixa och trixa lite med den analoga kameran. Så himla tung grej att bära på men jag vill också börja fota på detta vis.
Kaprifolen blommade och luktade gott längs vägen.
Och en ensam snigel vilade sig lite på en husvägg.
Och så pratade vi om distansförhållanden, prioriteringar, att lära sig ta pauser och andas ut, hur svårt en har att acceptera vissa saker men lätt att vifta bort andra.
Solen sjönk bakom molnen och på något sätt vill jag säga att Borås-himlen är speciell, för jag tycker oftast att den är så himla vacker.
Jag menar ↑ ....
Nästa morgon åt vi frulle och dividerade över hur vi skulle lägga upp dagen. Till slut bestämde vi att alla tre åka till Ulricehamn och säga hej till de två damerna som är min familj.
Så vi köpte sushi och åt i mammas kök och ja, jag hittar inte orden. Det var hjärtvärmande i alla fall.
Det är svårt att komma på vad som är bäst och roligast att visa när en har besök på begränsad tid, så jag körde ut oss till klipporna längs den gamla Marbäcksvägen. Det är fridfullt och Åsunden breder ut sig med vackra granar runt sig.
Vi fortsatte ut till Sjögunnarsbo och sedan hela vägen ner till Näsboholm för att visa vart vi spenderade stor del av våra lediga helger och somrar när vi var yngre.
När klockan närmade sig eftermiddag fyllde vi på kaffedepåerna på Torgstallet med lite fika till. Alla var vi ganska trötta vid det här laget vill jag tro. Jag och Jennifer tog mamis bil ner till tåget igen medan Daniel körde hem till lägenheten. Det vart så konstigt att säga hejdå till mitt underbara resesällskap men jag har en känsla av att nästa tripp till Edinburgh inte är så långt borta.
Genom den här lilla skogsdungen går jag från bilen till porten.
Genom ormbunkslandskap.
Till kottprydd asfalt.
På kvällen tror jag att jag ska sova, alternativt se på serier, men istället får vi så himla roligt besök av Daniels kompis Anna! De lärde känna varandra på Ericsson och det är så lustigt hur vi är så många som har rötter i jobbvärlden där på något sätt. Hade så himla kul och hoppas att vi också kan hänga någon gång mer snart.
Ni människor i mitt liv alltså xx
After hearing SO much about you; It was wonderful to meet you Jennifer! Even if you got a stressed , wet hug!! Love you Stars ❤️