Ingenting kommer lösa sig och ingen kan rädda mig.
obs trigger warning: ångest, depression
"Jag är där igen. På botten med blodsprängda ögon och uppsvullna tårkanaler som nästan lyser genom huden. En liten handduk är helt blöt från tårarna jag nästan försökte trycka tillbaka innanför ögonlocken igen. Så jävla svag.
"Jag är där igen. På botten med blodsprängda ögon och uppsvullna tårkanaler som nästan lyser genom huden. En liten handduk är helt blöt från tårarna jag nästan försökte trycka tillbaka innanför ögonlocken igen. Så jävla svag.
Det är jobbigt att konstant läsa om andras problem, det tycker jag också. För det drar ner en om en inte är på plus redan. Därför är det jobbigt att outa mig om de här stunderna när hela jag består av ångest. För vem orkar egentligen bry sig om de här orden? Skammen över att inte orka "rycka upp mig" eller göra något åt min situation som känns så hopplös håller fast mig i ett slags järngrepp. Det känns genant att ligga på sängen med den där handuken mot ögonen samtidigt som mamma försöker trösta. 23 år gammal och vill veta vad livet går ut på.
Jag försökte skriva ner allt i min dagbok innan och men fick bara ner orden att ingenting kommer lösa sig och ingen kan rädda mig. Så känns det. Som att det aldrig någonsin kommer ljusna.
Mitt andra jag, min starka version av mig försöker flika in att det visst kommer blir bra men hopplösheten drar för den svarta gardinen så att det positiva ljuset inte kan tränga sig igenom. Så jag tillåter mig att känna mig som jag gör för att min kurator sagt en gång att de här hemska ångestkänslorna har en början, en topp och ett slut. Så jag inväntar bara slutet av paniken och så att jag kan börja andas igen.
Jag vet ju vad det är som triggar det här:
Min jobbsituation. Ouppskattande och energikrävande.
Stressen över att andra vet vad de vill göra i sitt liv och bara rusar framåt medan jag trampar vatten.
Skammen jag känner när jag blir avundsjuk på andras fördelaktiga liv med kontakter och pengar.
Känslan att jag aldrig kommer komma på vad jag vill göra och att jag faktiskt inte känner mig bra på någonting (i min svarta nedåtgående spiral).
Stressen i att jag vet att jag är en person som orkar så mycket de flesta dagarna, där jag ser allt ur ett bra ljus och inte alls hatear på mig själv så mycket. Önskan att jag bara kunde vara sådan jämt.
-
Rant over."
Såhär skrev jag när min ångest var som värst och jag började gå till min kurator igen efter en sommar av världelösa känslor. Ibland dippar jag ner i det här och blir livrädd för jag undrar om jag kommer tappa kontrollen helt och känna mig bortom räddning. Just nu ligger jag och pendlar mellan plus och minus; minus innebär störtgråt i duschen och plus är när jag känner mig lätt i kropp och själ.
Skam alltså, det är skrämmande hur mycket det kan påverka ens psykiska mående. För mig är skam som kvicksand, det känns som man trampar runt i det men kan aldrig riktigt komma ur det för ju mer man tänker på det desto längre ner sjunker man. Och den känsla av hopplöshet som infinner sig när man sitter fast i det, ja, den är läskig.
Men ja, jag tycker det är himla bra att du vågar prata om det så här, för det är så många av oss som inte vågar eller vill lyfta detta. Och det känns så synd för det känns så lätt att tänka att alla andra mår ju så bra, är så lyckade och har sån himla koll på sitt liv. Men jag tror att det är så många så många som kan känna igen sig i det du skriver. Och jag tänker att om vi skulle känna oss mindre ensamma i våra känslor av ångest, skam och hopplöshet, kunde det vara en, om än liten, tröst.
Kram från en förstagångskommenterare!