Collected memories II
→ Sommarlovet är över och jag sitter på trappan i min mosters gamla hus på 70 South Street, Rugby, och gråter. Jag vill inte åka från England, inte lämna släkten, inte åka färjan. Den gamla läderinbundna boken Heidi blir alldeles fläckig av tårarna som trillar ner och lyckas inte locka mig att läsa när vi vinkar hejdå.
→ Jag tar en buss från Stanstead, hoppar av på Old Street, lämnar väskor, äter sen lunch i London Fields med Wes och Cho efter vi gått igenom Broadway Market i den stekande solen. Promenaden hem bryts av med brödköp på bageri och handling av mer ingredienser till sangrian Joel och Paul fixar i lägenheten. Vi möter upp dem på takterassen och jag står vid kanten och kikar ut över London och mitt sällskap och tänker att det är nu jag lever i den där jäkla fantasivärlden.
→ Vi har fått nycklarna till vår nya lägenhet sover på luftmadrass i ett iskallt sovrum i flera veckor tills soffan kommer och campar sen i vardagsrummet som riktiga tonåringar. Lyxen med att vara vuxen är ju att en kan göra som en vill.
→ Ingen svarar när jag ropar ut i lägenheten. Hallå? Jag går ner för trappan i vårt radhus i lilla Marbäck men ingen verkar vara hemma. Det är ju juldagen och jag förstår ingenting. Vid hemtelefonen ligger en lapp med ett 033-nummer på, när jag ringer upp är det lassarettet i Borås som svarar. Mamma har åkt ner för att få medicin mot smärtan hon haft i ett par veckor men säger ingenting till någon, det slutar med att hon blir inlagd och jag är argare än jag någonsin varit på na. Det riktigt ironiska är att hon veckan innan skällt lite på morfar som trillat, spräckt ett revben och inte sagt någonting! Dessa vuxna alltså.
→ Vi, jag och Daniel, har planerat bowling och käk med ett par vänner men behöver lämna av saker i min lilla etta först. När vi går från bilen säger vi att det måste vara årets varmaste dag hittills, när inte ens en pust vind kyler. Jag ursäktar mig lite innan jag låser upp, det är ganska stökigt nämligen. När jag öppnar dörren möts vi av en explosion av "SURPRISE!!!!" från cirka trettio vänner och släktingar och det är sprängfyllt med girlanger och ballonger. Min lillasyster har hört av sig till allt från kollegor och mitt tjejgäng till min gamla gymnasieklass för att fira min födelsedag; dessutom är några av Daniels vänner där för att fira hans födelsedag. Den bästa presenten någonsin!
→ The summer holidays are over and I'm sitting on the stairs in my aunt's old house on 70 South Street, Rugby, and am crying. I don't want to leave England, the family and go home on that ferry. The old leather-bound book about Heidi is splattered with tears and doesn't interest me at all when we're waving them all goodbye.
→ I take a bus from Stanstead, get off at Old Street, leave my luggage, eat a late lunch i London Fields with Wes and Cho after walking through Broadway Market in the burning sun. The walk home is mixed with buying bread at a bakery and ingredients for the sangria Joel and Paul are making at the flat. We meet them on the roof terrace and I am standing by the edge, looking out over London and my company and the thought strikes me: it's now I'm living in that fantasy world.
→ We've got the keys for our new flat and sleep on a inflatable matress in a freezing cold bedroom for weeks until the sofa arrives. Then we camp in the livingroom like teenagers. That's the luxury with being an adult, that one can do what one wants.
→ Nobody answers when I call out in the flat. Hello? I descend the stairs in our terrace house in little Marbäck but nobody seems to be home. It's Christmas Day and I don't understand. By the home telephone there is a note with a number starting with 033 on it. When I call, the hospital in Borås answer. Mum has gone down to get medicin for a pain she's had for weeks but doesn't tell anyone; she ends up being hospitalized and I am angrier with her than I have ever been. The ironic thing is that she'd yelled a little at grandad who had fallen the previous week and cracked a rib and not told anyone! These grown-ups, I tell you.
→ We, Daniel and I, had planned bowling and food with some friends but need to leave some stuff in my little flat first. When we walk from the car, we state that it must be the warmest day this year, not even a gust of wind cools us down. I excuse the mess inside before I unlock the door. When I pull the door open, we are greeted by an explosion of "SURPRISE!!!!" from around thirty friends and family. The place is completely covered in paper chains and balloons. My sister has contacted colleagues, my girl gang and even people form my old college class to surprise me for my birthday; she's even invited some of Daniel's friends to celebrate his. The best gift ever!
så jäkla fint <3 <3 <3 känner samma med vuxna dock som inte säger nååååånting och bara gör det ännu värre. hur orolig blir man inte liksom. nä fy.