Nastasja Thor

Klockan ringer vid halv sju men jag stänger av för att jag vet att Daniel snoozat i tio minuter. Så det gör jag med. När han väl stiger upp scrollar jag genom telefonen och känner att jag sovit så dåligt. Kaffe, det kanske råder bot på tröttheten. Brygger en kopp, pussar honom hejdå och läser alla tidigt publicerade blogginlägg. Tänker att det är ju varmt ute så en promenad med en podd kanske är fint. Även om det är så olikt vem jag varit fram tills ett par veckor sedan. I spåret runt Kypesjön springer tjej med ett starka steg som ler stort alla tre gångerna jag möter henne under mitt promenadvarv. Jag ler tillbaka, det är ju trevligt ändå. När jag nästan är hemma springer hon förbi mig, drar av sig hörlurarna och ropar "Tack för energin du gav mig där uppe. Du är UNDERBAR!". Kvar står jag och blir helt pirrig av att en så enkel grej gjort någon glad.

 

 

My alarm goes off at six thirty but I turn it off. I know Daniel has snoozed for ten minutes so I do too. When he finally gets up, I scroll through my phone and feel how badly Iäve slept. Coffee, maybe that'll help against my tiredness. I brew a cup, kiss him goodbye and read all of the early blog posts. I know it's warm outside so maybe a walk listening to a podcast would be nice. It's so unlike who I was until about two weeks ago. In the track around the Kype lake a girl with a fast tempo runs and smiles widely all three times I meet her during my walk lap. I smile back, it's nice, you know. When I'm almost home she runs past me, pulls off her headphone and shouts "Thanks for the energy you gave me up there. You're AMAZING!". There's me just left standing, all tingly about making someone happy by just a simple thing like that.