Nastasja Thor

 Jag har ett typiskt jag-mår-dåligt mönster nu. Har svårt att sova, är rastlös på dagarna, shoppar mer än vanligt för den där snabba glädjen och på kvällen ligger jag helst i fosterställning med kräkkänsla och gråten i halsen. Alla beslut jag måste ta nu och inom den närmsta framtiden är så.jävla.jobbiga. Jag kan inte riktigt hantera. Var på ungdomsmottagningen och när barnmorskan frågade om jag hade något annat förutom ppiller på hjärtat brast det för mig. Bara grät och kände att det liksom inte finns ett slut på det jobbiga. Hur kan vardagen ens kännas såhär? Det är ju inte ens synd om mig om jag jämför med cirka resten av världens befolkning. Men ändå mår jag kass. Om jag bara visste vad jag ville göra härnäst, inte kände mig värdelös på det mesta jag gör och kanske inte var så rädd för att bara köra på, ja då kanske jag inte haft sådan ångest. Men den ligger där och lägger fälleben för mig i allt jag gör. Förlamar mig.