Om mormor och en halvbrittisk uppväxt

Min mormor är en barsk men kärleksfull brittisk åttioåring. Jag skriver till henne på Whatsapp för att tacka igen för Downton Abbey-DVD:erna hon gav mig för ett gäng jular sen. Nu har jag snart sett allt och varenda avsnitt påminner mig om henne och vårt engelska ursprung. Om artigheter hon präntade in i oss kusiner när vi var små. "Remember your p's and q's" (p's = please / q's = thank you:s). Vi fick en del av samma uppfostran mamma och hennes sju syskon fick, som mina kusinbarn får nu; att inte ta något för givet, att pengar inte alltid fanns, att inte slänga mat, alla skulle hjälpa till med alla saker oavsett kön, och så vidare. Jag tyckte hon var hård när vi var små, men egentligen lärde hon oss så mycket.
 
Hon bodde i Sverige största delen av min uppväxt med mannen jag kallar morfar. Där fick vi lära oss skala potatis och skära dem till feta engelska chips med små knivar med svarta skaft. I skogarna plockade vi harsyra som vi åt till bakpotatisen. Hon lärde oss sy, om än bara kläder till våra gosedjur. Vi hade stavningstävlingar och musikuppträdanden. Vi spelade dragspelsduetter och jag såg henne ofta vattna sina blommor med kallt te medan hon pratade med dem.
Hon ringer upp mig på Whatsapp och ler stort. Hela min kropp blir glad av den där rösten, av brittiskan, dialekten och hennes egna påhittade ord som skulle kunna finnas med i filmen The Big Friendly Giant. Vi garvar åt min hjälplöshet när vattnet var avstängt hos mamma häromdagen kontra hur hon hade en lägenhet där allt drevs av gas när hon hade sitt första barn. Att prata med en person som ändå upplevt stora skiften i utveckling är så himla intressant. Sen försökte vi felsöka hennes surfplatta som bara pratade med henne medan hon svor åt den när den inte slutade lagga.
 
Det finns få saker jag mig så trygg i som det faktum att jag är halvbrittisk. Det kan tyckas vara fånigt och kanske lite ovant, för i Sverige pratar vi inte så patriotiskt. Men att få kalla det landet mitt hem också, att vara sann tedrickare, crumpet-ätare och förstå den där torra och sarkastiska humorn. Att vara helt med på noterna gällande matnormer, att man kan äta chips i mackan och att engelsk frukost är något att förvänta sig. Det är trygghet. När stora tjocka släkten samlas och skålar, pratar så jävla högt, skrattar så vi gråter och äter, då är jag hemma.
 
Till mormor, för familjen du är överhuvud till.
ENGLISH

My nan is an British 80-year old woman with loud opinions but a lot of love. I write to her on Whatsapp to thank her again for the Downton Abbey DVDs she gave me a few Christmases ago. I’ve almost watched all of it now and every episode reminds me about her and our British heritage. About manners she made sure stuck to us cousins when we were young. ”Remember your p’s and q’s” (p's = please / q's = thank you:s). We partly got the same upbringing as her eight children, the same as her great-grandchildren are now; never take anything for granted, that there isn’t always money, not to waste food, to always help with things no matter what gender, and so on. I thought she was hard on us when we were young, but really she taught us a lot.

She lived in Sweden with the man I call my grandad for the greater part of my growing up. There we learned how to peel potatoes and cut them into fat chips with little knives with black handles. In the forrest we’d pick sorrel to eat with our jacket spuds. She taught us how to sew, if only clothes for our cuddly toys. We had spelling competitions and dance performances. We played accordion duettes and I often saw her watering the plants with cold tea whilst talking to them. 

She calls me up on Whatsapp, smiling wide. My whole body is happy to hear that voice, the Britishness, accent and her own made up words that could fit in the film The Big Friendly Giant. We laugh at my helplessness when the water was turned off at mum’s there other day versus the flat she had were everything was run on gas. Talking to a person who has lived through such big shifts in development is so interesting. Then we tried to troubleshoot her tablet that was talking to her while she swore at it for not working. 

There are few things that make me feel so content as the fact that I am half-British. It might seem silly and maybe even uncommon, because we speak so unpatriotically in Sweden. But calling that country my home too, being a real tea drinker, crumpet eater and understanding that dry and sarcastic humor. Being completely in on the food norms, eating crisps in my sandwich and knowing a fry up is to be expected. That is safety. When the whole big family are gathered and toast, talk really damn loud, laugh till we cry and eat heaps, I always want to be with them.

To nan, for the family you are the head of.