En obehaglig distans, en konstig känsla nånstans. Det känns tomt, eller hur?
Allt kändes så tungt här hemma så efter en powernap under min stora morgonrock tog jag på mig min gröna mössa, en mjuk tröja och halsduk och begav mig ut i höstluften. För att andas.
En av grannkatterna njöt av kvällssolen på garagetaket.
Det här var en bra ursäkt att ta en längre promenad för det visade sig att brevlådor inte finns särskilt många av runt mitt område.
För varje höstlöv tog jag ett andetag som rensade huvudet.
Gick förbi platser i min hemstad jag har minnen från; Karlslätts fotbollsplan där jag spenderat många idrottstimmar under min skolgång. Här råkade jag klacka en boll på min klasskompis näsa så att han fick näsblod (a).
Tre rosors väg. Den går så himla långt den här vägen.
Alla färgerna var det fina jag behövde för att fylla upp de ganska svarta hålet vi befinner oss i politiskt just nu.
<3
Gick ner för Sanatorievägen och spanade på hus jag aldrig lagt märke till innan.
Knackade på hos Thure som dock inte var hemma.
Gick och klurade på vad jag ska ge mina nära och kära i julklapp. Älskar att planera sånt långt i förväg.
Den fina kvällshimlen som gav mig lite extra ro.
Gick förbi min gamla högstadieskola som påminde mig om blandade saker.
En till då <3
Och så plockade jag några blommor att ha på mitt skrivbord i en av höstens finaste färger.
Kan någon påminna mig att det är bra att vistas utomhus när huvudet känns som det ska explodera? Jag har en tendens att glömma av (läs: se förbi) det.
Det var ngt magiskt med detta inlägg. Det var fint. Bilder och text, väldigt fint. Kan inte peka exakt på vad det var. Men ngt var det! Det fanns en känsla i allt, och dete det som är det som var fint. Väldigt få som har förmågan att fånga upp känslor med text och bild :0