25 bilder på en skogsidyll & en nyvaken yours truly
Lördag morgon vid frukost och vi turas om att föreviga varandras ansikten. Det här är verkligen en så sann återspegling av hur jag ser ut, osminkad och nyvaken. Jag ser ju rätt mysig ut men hade mycket ångest här faktiskt. Den skulle vi dock råda bot på, med hjälp av skogen.
Daniel har köpt en kamera, woop! Det är en ynnest att få dela samma intresse, utvecklas genom att instruera och vara stolt över hans framsteg. Fotograferandet ska se till att vi kommer utomhus trots mörkret och göra det bästa av allt dagsljus. Bra va?
Vi parkerade vid Björbostugan och promenerade uppåt på Ryaåsar.
Sen kom vi hit. För två rese-längtiga personer kändes det som en svensk minivariant av Muir Woods i San Francisco (som ni ska få se bilder på när jag får tummen ur att blogga vidare om USA).
Alla bilderna på mig är tagna av Daniel.
In action.
Efter träbrodelen svängde vi av på denna mindre stig.
Och kom ner hit.
Här ska vi grilla korv en dag har vi sagt. (obs pluspoäng till er som hittar Daniel).
Sen gick vi tillbaka till bilen, åt lunch och åkte vidare mot Veddige. Men det får ni se i en annat inlägg.
ENGLISH
The first picture really shows what I look like in the morning, without makeup and just out of bed. I look quite cosy but to be honest, I was so anxious here. But the forrest was going to cure that. Daniel has bought a camera so we are out on missions now, me trying to instruct him. It's such a privilege to share the same interest and be proud when he does well. Plus I get pictures of myself as an extra bonus; all of the ones in this post of me are taken by him.
We were up at Ryaåsar and came across a Swedish mini-version of Muir Woods (a place in SF that I'll blog about one day). It really felt like home and I didn't want to leave. But when we carried on we found the cute open place with the lake and bbq spot. After this we headed back to the car, ate lunch and went on our next adventure for the day. I'll show you that in a different post though.
Skogen! Älskar också skogen (som allra mest på hösten), brukar också ta mig dit när ångesten pickar på. Ångest förresten, ugh, har också så mycket av det stundvis. Så trött på det, hoppas det känns bättre.
Och! SÅ roligt att ni delar fotointresse, Anton har sakta med säkert börjat intressera sig, men annars har det varit många år av suckande när jag stannar och sagt "vänta". Jättefina bilder, btw!